don't tear this apart.

Det känns lite som att jag börjar tappa allt bra jag har haft. Att allting sakta tonas bort, in i mörkret där ingen varken ser eller hör. Det känns tråkigt, det gör det verkligen och jag vet inte hur ska jag kunna gottgöra det. Det blir kanske så med tiden, man tröttnar på varandra, man får ingen tid över, nytt folk kommer in i bilden och värst av allt, man glömmer bort det man hade med varandra. Att veta att det kanske alltid kommer att vara såhär suger musten ur en. Fruktansvärt tråkigt, och jag skulle kunna göra det mesta tänkbara för att få det som det var förut. Då vi hade som roligast tillsammans, inga nya ansikten dök upp, och vi, vi hade det bra. Minnerna kommer alltid att  finnas där, de bra och de dåliga. Alltid! För jag saknar det, dig, er, allt.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0