Jag har fått en konstig idé om att jag vill tatuera mig.
Jag har egentligen alltid varit emot tatueringar och så vidare. Men så när jag och martina var ute och gick häromdan (tror jag att det var) så pratade vi om att vi skulle tatuera in varandras namn någonstans på kroppen. I nacken till exempel.  Och jag kan säga så mycket som att jag blev faktiskt lite sugen, skulle nog aldrig i livet våga, men det hade varit fint. Det märks ju faktiskt att vi är syskon. Eftersom min syrra hade frågat pappa idag, och hela köret. Någon timme senare kom jag och frågade pappa (hade ingen aning om att martina redan hade frågat) och fick svaret: Inte du också?!  Saaaay what? var väl hans första tanke. Sedan förklarade jag varför jag ville ha det och vad det skulle vara för nått. Innan jag hade förklarat vad de skulle stå hann han uttrycka sig något i stil med - tänk om du vill ta bort de när de inte betyder någonting för dig längre?
Då skrattade jag lite, det var ju trots allt min systers namn jag skulle vilja ha. Sen när skulle hon sluta betyda något för mig? En annan dum kommentar han slängde ur sig var att en tatuering var ett märke, ett kännetecken. Jaha? För vadå? Någon jag tycker om tänkte jag han menade. Men nej, han menar att om jag skulle råna en bank skulle de lätt kunna känna igen mig genom tatueringen. Han hjärna befinner sig troligtvis andra sidan jorden just nu, för sen när skulle jag börja råna banker? Inget vett i skallen har han.

Så det där med tatuering får jag nog vänta ett tag med. Åtminstone tills jag har fått pappa att förstå att jag inte tänker råna några banker så länge jag lever.