Jag har lite svårt att komma på hur jag ska beskriva gårdagen för att göra det så rättvist som möjligt. Det gick som en bergochdalbana, först ner, sedan upp. Det gick lite åt sidan, sedan stod den still igen.

Jag strosade runt här hemma med relativt hög musik (fall out boy, som allt funkar, för det mesta!) för att få upp stämningen en aning. Gick ungefär lika bra som när jag försökte springa 60m under loppet av 5 sekunder. Jag gav mig inte, utan prövade det mesta som skulle få mig in i den rätta fest-moodet. Tillslut gav jag upp, packade ryggsäcken full av det som tänkas kunde rädda min kväll och begav mig till Lisa. Där möttes jag av två glada, men inte så peppade tjejer. Nu var vi tre med samma problem. För att lätta på stämning åkte vi vidare till Julia. Där vi återgick till vad vi än gjorde. Smink, hår och kläder.

Först när vi drog igång stereon på, kanske, högsta ljudet möjligt, först då kom trädde party balansen in i våra kroppar. Vi dansade till gammal, dålig och bra musik och även who let the dogs out spelades. Vet inte i vilken kategori vi kan placera den låten. Utan att egentligen ha någon som helst koll på klockan så ringde vi efter vår skjuts ut. Vi anlände i häradsbäckcity halv 12. Vid den här tidpunkten av dygnet brukar man vanligtvis ha hunnit dansa en timme. Inte vi. Vi sprang runt i regnet, från en plats till en annan, innan vi kunde äga dansgolvet. när vi befann oss på dansgolvet, kan vi ha varit de personer som var äckligast. Vi var varma, blöta och regnet hade sköljt bort våra frisyrer, som vid de tillfället mest såg ut som en rishög. Timmarna sprang förbi i all världens fart innan vi visste ordet av det skulle vi åka hem. Vi letade efter en lakrits-katt som var bortsprungen också.

Den person som troligtvis toppade alla listor för kvällen var nog julia. Hon toppade även min lista och hamnade på första plats! Det krävdes troligtvis mycket mod till att göra vad hon gjorde. Det sista jag har kvar att göra är att tacka er tjejer för en strålande fredag! TACK!