you can't be seventeen forever.
Jag insåg något ganska självklart idag. You can't be seventeen forever. Fast vem hade tänkt att vara det? Inte min poäng, poängen är att tiden går alldeles för fort just nu känns det som. Vi har redan avklarat 2 månader i skolan, det känns som att vi precis har börjat och att det var igår jag gjorde vurpan i matsalen. Känns som att det var igår vi träffade våra bilvande classmates och hade den där pinsamma tystnaden de 3 första dagarna. För två månader sedan kunde man inte tro det här, att jag varje dag skulle tåga med julia, lisa och amanda, människor jag inte hade en tanke på att jag skulle lära känna så pass. Här är vi, alla i samma båt, efter bara två månader. Jag klagar inte, för jag trivs med det där ganska så rejält mycket. Jag bara vill att tiden ska stanna till lite, eller möjligtvis att jag kunde återgå till de som redan varit. Människor jag bryr mig om jag knappt aldrig pratar med eller ens ser. Alltid samma visa. Om och om igen. Jag saknar gamla goda tider, utan problemen. that's where my head at.

från en sak till något helt annat. Jag har upptäckt blåmärke, ett megastort, på min vänstra handled och två feta bulor i pannan. Kan ha något med den där pantburken att göra. Min skånska är förövrigt tillputsad, det tackar jag nicholas för.