Vilken tung dag det har varit. Jag hade kunnat använda många ord för att beskriva denna dag. Fin och sorglig är väl de två ord som man skulle kunna tala mest om. Vi träffades kyrkan, du, jag och alla andra. Hela ÄGK fyllde de tomma bänkarna för dig. Vi sjön psalmer tillsammans, lyssnade din brors fina tal och din egen skrivna dikt. Det var fint och så många tårar rann längs allas kinderna. Vi förstod att du var där när solen med jämna mellanrum lös upp hela krykan genom de stora fönstrena, då visste vi. Det var ditt sätt att visa att du är glad och lycklig där du finns nu. Det var så fint och vi alla var där av samma anledning. Att framme vid kistan säga vi ses igen, istället för att ta farväl. För det gör vi ju, ses igen. I körsbärsdalen.




och nu, nu ler jag bara för dig.