Jag har hittills hunnit genomgå den värsta dagen i mitt liv, och det efter bara två månader in på 2009.

Fick ett samtal från min syster igår om att Gucci (min älskade hund) blivit påkörd av tåget. Jag, helt omedvetet om vad jag sa, svarade om hon skojade. Det borde jag förstått att hon inte gjorde, eftersom hon grät när hon ringde. Mållöst började även jag gråta. Det var så himla oväntat, och absolut inte det jag hade tänkt att jag skulle få höra då. Hon blev bara 4 månader, och jag fick bara ha henne i lite mer än 1 månad. Jag kan säga att ni som inte har hund, förstår inte hur det känns att bli av med en heller. Det är förjävligt rent ut sagt, man blir kär i första ögonblicket som man får syn på en. Då man vet att den kommer att bli en av familjen. När hon plötsligt försvinner blir allting så tomt, ingen som någonsin mer kommer och lägger sig jämte en i sängen, gosar med en och allt som en hund gör. Att ha någon varje morgon som bara sitter och tittar på en, och granskar allt man gör. Någon som man kan gå en runda med,  leka med, ja. Ni förstår. Det är så jälva tomt här hemma nu, ingen som möter en när man kommer hem. Jag kan fortfarande höra hennes skall i mitt huvud. Varje minut. Ibland inbillar man sig till och med att hon sitter jämte en. Men det vet jag att hon inte gör, och kommer inte att göra heller. Tårarna rinner konstant och har gjort de senaste två dagarna. Grät mig till sömns och vaknade gråtandes. Allt påminner om henne, alla hennes leksaker, koppel, buren, tuggpinnarna, ja allting. Vill bara göra mig av med sakerna, men vill ändå behålla dem som minnen. Det var min första och egna hund, som jag bara fick ha för ett litet tag. Det gör så jävla ont.

Idag kändes det aningen bättre, tills vi kom till den stunden på dagen vi skulle begrava henne. Då fick jag se henne, och det var den värsta synen. Då bröt det loss igen, tårarna bara forsade ner och jag ville verkligen inte stå kvar där. Gick istället in och hämtade ljus att tända och blommor att lägga där. 

När jag lämnade huset den morgonen hade man inte en tanke på att jag aldrig mer skulle få hålla om henne. Hade jag vetat det hade jag aldrig lämnat huset, eller henne.
vila i fred min älskade Gucci.
4/10-08 "30/12-08" - 10/2-09
jag saknar dig så himla mycket!

let me hold you for the last time, it's the last time to feel alive.