....ungefär hur jag känner nu.
Det känns så konstigt. Att man en gång varit kompis med er, det kan man inte tro längre. För det märks inte det minsta. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som gick fel. But I'm the one to blame antar jag. Att man inte ens längre pratar med någon av er är konstigt. I skolan, på fritiden, innan balders, tjejkvällar, och nu blir det inte mycket mer än så.
Vi behöver inte bli bästa vänner, inte vad jag menar. Vi behöver inte ens bli bra vänner om det skulle duga. Men prata borde vi kunna göra, utan att känna hat riktat vart man än vänder sig.

Men jag antar att jag inte kan göra mer än vad jag redan gör.
ett förlåt sitter väl fint här också kanske.