hur kunde vi lämna detta roliga spel på vinden och låta de samla damm. Hur hjärtlösa är vi egentligen? Vi borde nästan rama in de och förvara det i ett skåp med kodlås, hänglås och övervakning. De här lär vi sitta med resten av lovet känns det som, en god underhållning för barn i alla åldrar. Pappa verkade till och med lite extalterad över att vi hade plockat ner de från vinden och började prata gamla minnen ifrån det där. Min mamma lär också fastna för det, all over again. De har jag märkt på martina iallafall, hon spelar som aldrig förr här brevid mig. Känns ju lite löjligt att vi sitter och spelar super mario på en tegelstensapparat, fast vi är väl lite löjliga antar jag.

Nej nu börjar jag gäspa och ha mig, ska nog snart bege mig mot sängen. Imorgon blir det fika dags! Toppen, ganska gott också minsann. Så godnatt!